Ensamvargen som ville mer

Thomas kom till mig för att hans flickvän kände att han höll ett avstånd till henne. Han höll med, men visste inte hur han skulle kunna ändra på detta. Dessutom gillade han att vara själv. Osocial ut i fingrespetsarna, som han själv sade.

Hans formulär hade gett mig informationen att han kände sig obekväm med att släppa folk för nära inpå livet, men att han förmodligen upplevdes social och utåt av omgivningen. Han hade en bra uppväxt men de pratade aldrig känslor eller känsliga saker. När jag frågade om det var obehagligt att låta människor komma nära för att det skapade obehagskänslor inom honom, kunde han inte svara på det. Jag frågade vad han kände när vi satt och pratade. Han kände att det var jobbigt och utlämnande.

I hypnos lät jag honom utforska känslan av obehag. Den hade flera olika nivåer. Först upplevde han att det var nästan ångestfyllt att låta någon komma nära, för han visste inte vad han kände eller hur han skulle vara. Nästa nivå handlade om hans mamma som kunde krama honom och komma honom nära när hon var ledsen då hon och Thomas pappa hade bråkat. Thomas kände det som klängigt och kladdigt eftersom han inte visste hur han skulle trösta henne, de pratade ju inte känslor. Dessutom ville hon ha något av honom som han inte ville  eller kunde ge just där och då.  Han hade fullt upp med sin egen oro kring deras gräl. Ändå kände han sig tvingad att ge för att hon inte skulle vara ledsen och kanske lämna dem. Tredje nivån handlade om att OM han öppnade upp och släppte in så kunde han bli hånad eller kanske lämnad. Och de känslorna kunde han inte hantera. De gav ren ångest. Han insåg att hans obehag gömde rädsla och ångest. Han blev ledsen när han insåg det. Jag frågade vad han som liten hade behövt? Han svarade: "Att någon pratade med mig om allt jag kände. Jag kände egentligen massor! Och att någon tag hand om mig!"

Vi omgestaltade hans känsla av obehag och av hans vuxna jag fick hans inre barn det känslomässiga stöd han aldrig fått. "Programmeringen" att någon "vill ha något" av honom bara för att den vill komma nära bytte vi ut mot att människor vill dela saker. Dela känslor, minnen, behov och drömmar m.m. När jag frågade vad Thomas kände inför det här svarade han" Nyfikenhet!" Den känslan ankrade vi in och förstärkte.
Några veckor efter vår session tänkte inte Thomas så mycket på obehaget längre. Men han var väldigt nyfiken på andra beteenden han hade och gick vidare med att undersöka dessa under några sessioner.

Varje beteende har en intention. Glöm aldrig det!